JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG
JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG
JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG
Sömnen kommer inte.
Tankarna är för många, för snabba, för fulla av hopp.
Onödigt hopp. Hopp som borde dö ...
Ligger här vaken, som alltid när jag är ensam, och funderar över allt mellan himmel och jord. Det känns lite sorgligt att jag inte ens vågar hoppas ...
Hoppet är vackert.
Vackert, men det förråder oss i slutändan.
Det är ondskefullt.
Jag har alltid varit osäker :( har aldrig någonsin trivts med mig själv ... så att någon ska tycka om/älska MIG finns inte på kartan i min värld.
Varför går man omkring och oroar sig för att han ska hitta någon annan istället för att leva i nuet ???
Önskar så att jag vågade vara sårbar med honom utan att ha den minsta rädsla för att bli sårad. Vilken underbar känsla det skulle vara !!!
Samtidigt är hoppet det enda som får mig att fortsätta ...
Sen kommer den där känslan av tomhet igen :(
Det enda man kan göra då är att stålfästa sig, nagla fast sin kropp i marken och blunda ... Förnekelse är trygghet ...
Tangentbordet möts av fingrarna som spyr ut ord.
Fingrarna krampar men de bittra orden tar inte slut ...
eldfast och stark, sårbar och öm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar