Denna hemska smärta kommer bli min död ...
Imorse ringde min älskade morbror och frågade hur det var med mig. Förklarade mina problem och fick då veta att det kommer från nacken, hjärnan får tydligen inte tillräckligt med syre, därav dimmigheten.
Som jag skrivit miljoner gånger tidigare så har jag ju huvudvärk 24 timmar om dygnet och är illamående 24 timmar om dygnet, detta är något jag lärt mig leva med MEN denna dimma jag nu lever i går inte att leva med. Gick för att hämta kidsen från skolan idag och höll då på att tuppa av två gånger. Kan inte riktigt beskriva dimman :S synen är inte dimmig, men innehållet (eller nåt)...
Tiden läker alla sår sägs det, men mina blir bara djupare och djupare ju längre tiden går.
Innan smällen var jag en levnadsglad, positiv tjej full av idéer och med ett skrämmande gott minne. Nu (11 månader senare) har jag blivit en väldigt bra skådespelare Utåt sett är jag fortfarande den glada tjejen med många bollar i luften, som vill ALLA väl. En tjej som ler, skrattar och säljer ... Innanför masken finns en liten liten flicka som lever med stor stor smärta. En flicka som inte klarar att hålla tillbaka tårarna längre, en flicka som knappt klarar morgonbestyren ...
Den 15 dec kunde man läsa en liten blänkare om en trafikolycka, en olycka utan allvarliga skador. Denna lilla "nyhet" har förändrat hela mitt liv totalt (om man nu kan kalla detta ett liv längre). Allvarliga skador? Vem avgör om den är allvarlig??? Vad är en allvarlig skada??? För mig är detta hur allvarligt som helst eftersom jag inte längre kan lyfta upp mina egna barn.
Smärta har blivit mitt mellannamn. Jag lever med en outhärdlig smärta 24 timmar om dygnet, en smärta som håller mig vaken 23 timmar om dygnet. Finns INGET läge där mina nackmuskler får vila, och då menar jag INGET, har prövat allt (utom snaran från balkongen). Följden av dessa hårt jobbande muskler blir en huvudvärk som inte är av denna värld, en huvudvärk som inte ens tabletterna biter på. Jag är illamående 24 timmar om dygnet, smaklökarna har kastat in handduken och allt bara växer i munnen på mig.
Rörligheten i vänster axel har jag tränat upp, men med minsta motstånd så smärtar varje rörelse, med motstånd och en sned rörelse (som att plocka ur diskmaskinen) då svartnar det för ögonen.
Sömnen som var dålig innan är 1000 resor värre nu. Smärtan håller mig vaken och när jag väl tuppar av av utmattning så vaknar jag 30 minuter senare av att mina armar "dött". När klockan sedan ringer känner jag mig mer död än levande. Det tar mig en evighet att klara av morgonbestyren, duschen är ständigt ett äventyr ...
Allt och då menar jag ALLT måste numera skrivas upp. Har jag inte skrivit så är det borta. Kan träffa människor som jag känt i åratal som jag inte ens kommer ihåg namnet på ...
Mina tidigare sysselsättningar är inte längre att tänka på ...
S U C K !!! Hur kunde det bli så här ??? Var fanns alla OM när man behöver dem ???