Det är utsidan som ger insidan en chans ...

... men det är insidan som ger utsidan sin glans ...


Man ska vara size 0, ha perfekt hy och felfri klädsmak. Inga celluliter, inga bad hairdays och verkligen inte en enda finne så långt ögat kan nå ... Men hur många såna exemplar finns det ???
De flesta skulle säga att det är helt sjukt och att media sätter för hög press på oss. Men likförbannat sitter de gladeligen och gottar sig när en kändis har en brist eller två ...

Alla har vi fel & brister, även solen har fläckar, ingen är perfekt, så enkelt är det egentligen. MEN jag är en grubblare, en funderare och detta skulle jag kunna diskutera i evigheter ...

Så nu är frågan, Vem föll du för ???
Var det utsidan eller insidan ???

Det jag menar är att INSIDAN är det som betyder något. Finns många fina skal men vem vill vara "förälskad" i ett skal ???
Det är insidan man borde falla för! Har du förälskat dig i insidan kommer personen alltid att vara vacker i dina ögon ...


Själv har jag fallit handlöst för världens underbaraste Skalman :) jag smälter bara genom att tänka på honom ♥♥♥

Tittade precis mig själv i spegeln och möts av en krum, likblek och hålögd skapelse ... Solbrännan jag lyckades jobba upp i somras är borta, helt borta! Svarta ringar under ögonen! Stressen som finns inom mig gör huden ful, grå och finnig! Håret är en katastrof ...

Så där har vi det igen, hade han inte sett insidan så ...

Kärlekens första suck är förnuftets sista ...

Sekunderna känns som timmar ...

Det är en konstig känsla att ha så lite att göra så jag till och med tycker det är tråkigt att privatsurfa.
En annan sak som är dålig när "arbetsuppgifterna" sinar är att det blir alldeles för mycket tid över för att tänka ...

Ett par svordomar skär genom luften.
Fotoblixtarna bländar och smattret från kamerorna är öronbedövade.

Nej då, riktigt så är det inte MEN sekunderna känns som timmar innan denna fisketävling är slut för dagen ... Måste erkänna att jag blir lite smått förvånade hur man orkar att sitta och råstirra på ett flöte i F Y R A timmar :O OM det iaf hade varit SOL så hade jag haft lite mer förståelse :) Hade inte haft några som helst med problem att ligga på en brygga i fyra timmar och titta på ett flöte då ;) :D

De hamrande slagen ...

Får en klump i magen (eller är det magen som blivit större ;)) när jag hör de hamrande slagen på tangentbordet bakom min rygg ...

Det känns som jag svalt ett bowlingklot ... och det är jävligt svårsmält kan jag lova ...

Mina tankar går som brinnande pilar igenom mig
Punkterade mina lungor
Sliter sönder mitt hjärta

Jag kan inte andas
Jag kan inte känna

Känslorna rinner ur hålen som mina tankar gräver
Jag klingar av tomhet

Hjärnspökets blick är så kall att mitt blod fryser till is
Likt syra - så stark så jag ifaller i bitar

Jag fräter sakta, sakta bort ...

Att klaga är som att sitta i gungstol, du har nåt att göra meeeen kommer ingenstans...

men jag mår helt enkelt inte så bra just nu :( :( :(

Kära Bullen.

Jag är en kvinna i lagom ålder som har ett problem. Jag har just upptäckt att min man inte fullgjort sina manliga plikter. Han har utsatt mig för brottsliga handlingar och kunde ha försatt mig mig i ekonomisk kris. Jag har visst framfört ett fordon i tre månads tid trots att fordonet belagts med körförbud. Detta bara för att han inte fullgjort sina uppdrag som make. Visst är det mannens sak att se till att fordonet rullat enl. lagens bestämmelser???
Hur ska jag göra nu tycker du, ska jag dumpa släpvagnen eller mannen eller ska jag besikta de båda? Tacksam för snabbt svar då jag behöver släpet kl 10 imorgon bitti.

PS. Som vanligt är det inte tjejen på bilden som skrivit brevet. DS.

inga tårar svider så som dom som aldrig lämnar ögat ...

Tårarna ligger bakom ögonlocken och väntar ... väntar på att få rinna nerför mina kinder ...

Idag var en av alla de dagarna då jag visste att så fort jag kommer ut i bilen och har stängt dörren så kommer tårarna att rinna, rinna som floder ner för mina kinder ... och det kommer göra ont inom mig, så fruktansvärt ont ...

Redan i onsdags när jag var påväg till jobbet så började några tårar rinna ... jag klarar helt enkelt inte av att hålla alla inom mig längre, jag var inte stark nog, inte i onsdags, inte igår, inte idag och absolut inte denna morgonen ...

Har hela dagen kämpat och kämpat för att hålla tårarna inom mig och visa mig stark, fast egentligen inte bara stark utan även glad ... jag måste hålla det där vackra leendet vid liv ... leendet som kväver mina tårkanaler ... för det är bara det där leendet som visar utstrålningen som jag vill att folk ska förknippa mig med ...

Det är svårt, det är jobbigt och det gör ont men jag kämpar ... jag ska klara det här ...

Det är mycket i mitt liv just nu, press från alla håll ... vänner som far illa ... neddragningar ... sparkrav ... folk som hamnar mellan stolarna ... och en massa massa drömmar ... Därutöver skrivkramp och överväldigande inre tomhet ...

Förra veckan fick jag en inspirationsblixt, sprang upp naken mitt i natten och gjorde ett gäng anteckningar på baksidan av kuvert och räkningar ... Det var som att andas igen efter att ha legat under isen i 3,5 år ... en öppning av liv ...

Det handlar om att försöka pressa bort nuet och bygga upp framtidstron igen ... Skapa mig en bubbla som jag kan andas i ...

Spegel, spegel ...

Stod och titta mig i spegeln och tänkte på uttrycket "Min kropp är MITT tempel"


Vilket århundrade byggdes det ?!?!?!

VEM har gett bygglov för att bygga ut ???

Och vart FAN tog fastighetsskötaren vägen ... ?!?!?!

Det finns fyra saker som aldrig kommer tillbaka ...

Stenen du kastat ...
Orden du har sagt ...
Chansen du har missat ...
Och tiden som har gått ...



Så, lev här och nu, lev ditt liv fullt ut varje dag
Var rädd om orden, tack ... förlåt ...
Var rädd om tiden, ta vara på din dag ♥♥♥

Ny dag ...

Sjung som om ingen hör dig

Dansa som om ingen ser dig

Älska som om du aldrig blivit sårad ...

Bekräftelsebehov & hjärnspöken ...

Har det sååå jäkla jobbigt just nu så jag vet inte var jag ska ta vägen :( :( :( Hade det inte varit för hjärnspöket så hade jag nog klarat detta, men just nu vet jag inte hur jag ska kunna gå levande ur det här :( :( :(

Veckans värsta dag ...

Då var vi där igen, gillar verkligen inte måndagar :(
Är så tungt att se kärleken åka :( ALLT känns tungt just nu :( :( :(
och bekräftelsebehoven gapar ... Som spöken i garderoben ...


Ensamhet = Det man inte visste att man kände kommer fram från ingenstans ... omtumlar dig och gör dig förvirrad, väldigt förvirrad ...
VARFÖR blir man så osäker ??? Varför gapar man som en fågelunge efter bekräftelse ???
Vore sååå underbart om någon kunde se en, säga att man är de bästa som hänt dem ... MEN det är bara tyst ... TYST och TOMT :( :( :(
Man vill att förälskelsekänsla ska vara för alltid, man fångar den med sina händer, som en fågel som är svår att hålla ...
När förälskelsen svalnar finns bara RÄDSLA, för att det ska ta slut, smärtan som blir kvar, hur ont det gör, som en kniv som vrids runt, alla sömnlösa nätter ...

Försökte sova en stund men det var omöjligt. Tankarna bara mal :( :( :( Att ligga vaken, att bara vänta, vänta på att känslorna ska dö ut ...
Att INTE veta, att vara rädd, det är det värsta ...

Att fastna i en obesvarad kärlek, att längta, vänta, hoppas ...
Att veta att inte alla känslor dör. Att inte veta varför dom aldrig tar slut?
Att stå med en massa frågor, ensam kvar ...



Den stora frågan just nu är; Kan man känna sig tom i ett förhållande ??? Att inte få påfyllnad, att inte få sina känsloregister uppfyllda ...
Det finns inget finare än att se kärlekslågan lysa i ögon på personen som står framför dig ... Vad är det som får lågan att slockna ???

Jag fryser invärtes ...
Det man försöker förtränga finns alltid kvar ... all ogråten gråt finns kvar och kommer fram så här fint en ensam natt ... jag skulle kunna gråta i flera veckor känns det som ...

Avbytarbänken ...

Det är en konstig känsla det där ... att vara närvarande men inte få delta ...
Ser och hör men får inte chansen att hjälpa till ...
Vet inte hur jag ska göra för att bli insläppt :S

Det enda jag vet är att jag måste göra miljoner med mål för att muren ska börja brista ... men HUR gör man mål från avbytarbänken ???

Vill ju bli INSLÄPPT !!!

Min begravning ...

Har hänt en hel del de sista dagarna och tårarna har varit många ...
Så för att bespara mina nära och kära lite "måsten" så har jag helt enkelt "planerat" min egen begravning.

Jag önskar:
Präst: Jan Segerstedt
Begravningen äger rum en jämn vecka när Jan har tid!

Plats: Vid vatten och gärna med en öppen eld
(återkommer om plats när jag hittat den perfekta ”PinkAngel platsen”)

Önskemål att askan strös vid platsen !!!


En vit enkel kista med orden ”Själar säger aldrig farväl” i grå kursiv text på locket med denna kistdekoration

Musik/solo:

* Koppången - Helen Sjöholm som inledning

* Tro - Marie Fredriksson
* Hallelujah -Peter Jöback
* Always On My Mind - Peter Jöback som avslut


Efteråt vid minnesstunden vill jag att det serveras:
* Parmaskinka med aioli, balsamico och vitlöksbröd
* Kladdkaka med grädde och passionsfrukt


Vill inte att min begravning skall bli något svart sorgetåg utan önskar av hela mitt hjärta att den blir en rosa tillställning med högt till tak och med många skratt ...


AMEN





Tankar kring döden ...

Jag har den sista tiden funderat en hel del om döden ...


Det är underligt det där hur man börjar omvärdera sitt eget liv och sina närstående när döden kommer nära ...

Hur man börjar omvärdera vad som är viktigt i ens liv och prioritera bort det som inte är viktigt!



Hur vill jag att mitt liv ska se ut ??? Hur vill jag att min död ska se ut ???



Jag är en känslig själ...

Jag besitter svagheter som att känna för mycket, längta för mycket, vilja göra det hjärtat brinner för. Kanske gör det en människa svag att känna för mycket ... Att hjärtats röst får för stor plats.

Människan ska anpassa sig i ledet. Inte känna för mycket, inte ifrågasätta och framförallt inte bryta mot normerna ... Vi fortsätter att tvinga in oss i ledet. Vi kompromissar med oss själva på bekostnad av själens längtan.



Dom där starka människorna som klarar att jobba mellan åtta och fem varje dag, rusa hem och hämta ungarna på dagis, laga mat, hinna sova några timmar innan nästa dag tvingar iväg den starka människan till ännu fler anpassningar… Den människan trodde jag att jag var... MEN min kropp klarar inte anpassa sig längre. Jag är en svag människa.



Det finns många svaga människor i vårt kära land i dag. Deras kroppar har sagt ifrån. De får en vit tablett och sjukpension. Jag är en svag människa… med en massa färgade tabletter men ingen sjukpension ...



"Jag gör allt för att bringa ordning i kaos

och allt för att bringa kaos i ordning.

I outtröttlig men tröttsam kamp.

Splittrad men hel.

I skörheten känner jag mig stark.

Styrkan bekräftar min svaghet."



Vill så mycket men kroppen vägrar vara med ...

Jag växte upp som storasyster. Det sägs att vi blir drivande, ansvarstagande människor. Och visst tog jag ansvar, men tog jag ansvar för mig själv ???

Jag var ett "vackert" barn som aldrig kunde leva upp till det vackra … Kände mig instängd i något som inte var jag. Växte upp med en ständig osäkerhet över mitt varande. Min bror skröt om sina ständigt växande muskler och atletiska kropp. Jag krympte lite mer för varje dag. Jag kämpade men inte för muskler utan för att överleva i en hård värld.



Sargad, skinnflådd, skuldfäld.

Jag din syndabock, din smärtas väsen.

Skammens dotter.



Jag ligger på golvet, försöker ta mig upp på fötter, kroppen som värker, öron som tjuter…

Jag kämpar vidare. Längtar efter kärleken. Jag längtar efter att krypa upp i hans famn känna mig trygg och omsluten, lycklig och glad. Men hur ska någon orkar med att finnas där för mig ??? Jag finns inte där för mig själv…



Jag kryper ner under mitt täcke, tycker lite synd om mig själv, men snart är jag uppe på benen igen ...

Mitt i alla smärta är jag lycklig, känner tacksamhet över livet, över mina barn.



Smärtan som sköljer över mig är brutal, jag har inget skydd inga stötdämpare som tar emot... Jag saknar både mod och självtillit. Ekorrhjulet har blivit en del av mitt liv en vana. En dyr sådan. Den kostar både min kropp och själ. Inte för att jag har investerat mycket i den men det är i alla fall en kropp, ett liv, mitt liv.

Däremot har den presterat två goda ting, mina älskade barn... En gåva större än livet, nej förresten de är livet, en del av livet.



Vad skulle hända om vi sköt alla skuldfyllda tankar åt sidan? Skulle vi stå nakna och bränna oss i solen? Eller skulle vi äntligen se den lilla pärlan därinne som blottar sig, så fylld av sitt eget kärleksfulla varande utan vare sig skuld och skam…



Jag är en självständig, oberoende kvinna, med ena foten i frihet med andra foten i bekräftelsens boja… I kvinnlighetens boja… Vi tror att vi är fria men våra tankar är inte ens våra egna, de vaknar till liv när någon bryter mönster och vi ser att vi sitter låsta i gamla beteenden som vi inte ens visste att vi hade.



Jag funderade på min väg i livet, som kvinna av idag, en kvinna med många idéer och funderingar. Hjärnan går på högvarv och min kropp på lågvarv …

Debet och kredit är inte i balans. Vill så mycket men orkar så lite. Vill vara en bra mamma, en bra dotter, en bra medborgare, en bra kvinna, en bra livskamrat, men jag orkar inte ens vara bra för mig själv…



Livet finns inte i dess frånvaro utan i dess närvaro. Livet är inte någon institution där vi alla ska inrättas i led. Livet är en skapelseprocess där vi håller i penslarna. Låt oss måla det i vackra färger. Imorgon är en ny dag!





Med mitt liv just nu är jag relativt nöjd, jag lever och kärleken finns i mitt liv. Jag har en önskan om att fortsätta utvecklas, både yrkesmässigt och privat. Jag kommer att jobba för det. Jag har naturligtvis också drömmar och önskningar för framtiden som jag tänker jobba för att uppfylla. Sedan har jag också drömmar som jag nog väljer att behålla som drömmar. Jag tror att drömmar är bra …



Hur ens död ska se ut, är ju inte något man kan påverka (för det mesta), men såsom de flesta människor så hoppas jag förstås att jag har många, många år kvar av mitt liv. Däremot så vet jag att om vi drabbas av sjukdom eller olycka, så kan man inte påverka det särskilt mycket ... Man väljer inte en dödlig sjukdom och man väljer inte att förolyckas i en olycka man inte kunnat förutse.



Jag hoppas som sagt att jag har många år kvar av lycka, glädje, sorg och allt annat som hör livet till … Har ju funnit kärleken och med honom VILL jag leva LÄNGE …

Ibland blir jag väldigt rädd när jag tänker på döden, dels för att vi inte vet vad som kommer efter den, men också för att den är så väldigt slutgiltig. Det går liksom inte att ta tillbaka eller ändra…

Men ibland känns det som om jag inte alls är rädd, utan bara som om det är en del av livet som man måste acceptera och en tanke man måste försonas med ...

Här ska sparas ...

Tankar kring besparingar inom skola och förskola...


Ett "genialiskt" sätt att spara pengar i grundskolan/förskolan är att inte sätta in lärare. Om en lärare blir sjuk, skall ingen vikarie tillsättas första dagen, utan annan personal ska titta till klassen/gruppen. Förslaget är så bra, att det borde genomföras även i lokaltrafiken.

När en busschaufför blir sjuk .., kan ju en kollega till honom hoppa in och köra två bussar :O :D Han kan ju springa mellan bussarna och köra fram dem ett stycke i taget. Att passagerarna under tiden tycker att det går väldigt långsamt framåt, gör väl inte så mycket? De är ju bara passagerare. Och nästa dag kommer någon annan och kör bussen och han kan ju vara riktigt duktig, fast han inte har körkort för buss.

En annan härlig utväg är ju att passagerarna själva hjälps åt att köra bussen. Alla människor vet ju, hur man kör en buss, för alla har ju åkt buss. I bästa demokratiska anda kan man fastställa vart man ska åka och vilken väg man ska köra, vilken hastighet man ska hålla och när man ska stanna. Att man under tiden inte når sitt mål så man kan göra sin insats i samhället betyder intet mot att man fått vara med om att i gemenskap med andra människor fatta beslut.

Kan barnen i skolan, kan vi i bussen!

Skulle det trots allt uppstå problem i bussen och någon skulle sakna den trygga färden under den vanliga chaufförens ledning, kan man väl hitta på lite fria aktiviteter. Man kan t ex spela kort och schack. Någon kan kanske berätta en festlig historia. På så sätt glömmer man kanske, varför man sitter i bussen.

Det som duger åt barnen i skolan måtte väl ändå duga åt en passagerare i en buss ???
 
Ärligt så börjar jag tröttna ur rejält på alla dessa politiker :@

Motlut och medvind ...

Så var det nytt år igen.
Ett nytt, tomt och oskrivet år att fylla med både tabbar och tavlor.
Man intalar sig att det nya året ska bli sååå mycket bättre, man ska sluta vara en dålig människa och återfödas som en ny, HÄLSOSAM superversion av sig själv ... Ta tag i saker. Sluta upp med dumheter. Ändra på rutiner. Byta jobb. Renovera huset ...

Runt tolvslaget på nyårsnatten stod jag ute i den kalla vintern och tittade upp mot en klar stjärnhimmel som fylldes av fyrverkerier och bad en liten bön om mina förhoppningar inför det kommande året ...
Alla dessa löften man upprepar i loop inför sig själv på nyårsafton, låter helt annorlunda dagen efter. Men ändå står man där med sina tankar och löften ... år efter år efter år ...

Jag har aldrig gillat nyårsafton. Det är en konstig blandning av avslagen jul och kick-off-fest :S Allt ska vara så jäkla glamour :S Det ska ätas, festas, skrattas, dansas och aaahhhas om fyrverkerier ... Alla är glada och förväntansfulla inför det nya året ... fem, fyra, tre, två, en sekund kvar ...
Glädjen är total. Champagnen flödar. Kristallglasen klirrar. Ögonen tindrar. Fyrverkerierna dånar ...

1a januari.
Vilken besvikelse, är ju precis lika som det var för 5 sekunder sedan :P Sista andetagen på julhelgen innan "vanligt folk" börjar arbeta igen.
Januari är ju värre än någon annan månad och denna månad ska man SKÅLA in ... En mörk och kall månad full av räkningar ... det känns L Å Å Å N G T till våren, sommaren är inte att tänka på :S och som grädden på moset så är det ett helt jävla år till julafton igen :( 

Men man spelar med. Man klirrar och skålar och skrattar in det nya året. Sitt "NYA" liv ...

Egentligen borde jag besitta något slags lugn, eftersom jag vet att 2012 kommer att bli precis som 2011 ... samma hjul som snurrar i samma spår ... där kostcirklarna lägger på sig och vassen kommer närmare ...
Istället är jag tokstressad i ett såsigt och märkligt tillstånd ... 2012 M Å S T E bli ett S M A L T år U T A N kostcirklar !!!  Snälla, snälla, S N Ä L L A! Amen