Det finns säkert flera alternativ till varför det blir så - stress, sömnbrist, inställda planer, ovisshet om det mesta ...
Jag är tyvärr inte stabil nog i detta nu, har ju fullt upp med att fixa livet; det helt "vanliga" livet ...
Acceptans när den är som svårast ...
Vilken otroligt misslyckad dag. När jag kom hem kunde jag inte ens gå rakt, yrsel yrsel yrsel ...
Självklart är det nacken. Nej, det är inte bra. Det är aldrig bra :( :( :( Hur mycket jag än försöker intala mig att det bara är inbillning, det gör inte ont, sluta klaga så jävla mycket, tänk på barnen i Afrika ...
Det är aldrig bra :( och de säger att det inte går att göra något åt :( bara att acceptera :( Vilket betyder livstid, för alltid alltid alltid ...
Det känns som om hela mitt innanmäte blöder, ett öppet sår ... Synen blir dimmig, hela världen snurrar och jag spyr som en gris ...
Är så jäkla trött på detta liv, detta liv som de vill att jag ska acceptera :S Hur i helvete ska man kunna acceptera detta ???
Det gör ärligt talat skitont att vara "trasig" inuti :( Men envis som jag är så brukar jag inte tala högt om lidandet. För mig är det motbjudande att alltid vara den som klagar. En gnällspik. Ajajaaaaj, stackars lilla mig ...
Men kanske är det lika bra att sluta spela "nejdå, det är ingen fara" Kanske man måste våga erkänna att det känns som man ska gå sönder inuti :( :( :( MEN det tar emot, det tar emot, det tar emot ...
"Miss you like crazy"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar