De hamrande slagen ...

Får en klump i magen (eller är det magen som blivit större ;)) när jag hör de hamrande slagen på tangentbordet bakom min rygg ...

Det känns som jag svalt ett bowlingklot ... och det är jävligt svårsmält kan jag lova ...

Mina tankar går som brinnande pilar igenom mig
Punkterade mina lungor
Sliter sönder mitt hjärta

Jag kan inte andas
Jag kan inte känna

Känslorna rinner ur hålen som mina tankar gräver
Jag klingar av tomhet

Hjärnspökets blick är så kall att mitt blod fryser till is
Likt syra - så stark så jag ifaller i bitar

Jag fräter sakta, sakta bort ...

Att klaga är som att sitta i gungstol, du har nåt att göra meeeen kommer ingenstans...

men jag mår helt enkelt inte så bra just nu :( :( :(

Kära Bullen.

Jag är en kvinna i lagom ålder som har ett problem. Jag har just upptäckt att min man inte fullgjort sina manliga plikter. Han har utsatt mig för brottsliga handlingar och kunde ha försatt mig mig i ekonomisk kris. Jag har visst framfört ett fordon i tre månads tid trots att fordonet belagts med körförbud. Detta bara för att han inte fullgjort sina uppdrag som make. Visst är det mannens sak att se till att fordonet rullat enl. lagens bestämmelser???
Hur ska jag göra nu tycker du, ska jag dumpa släpvagnen eller mannen eller ska jag besikta de båda? Tacksam för snabbt svar då jag behöver släpet kl 10 imorgon bitti.

PS. Som vanligt är det inte tjejen på bilden som skrivit brevet. DS.

inga tårar svider så som dom som aldrig lämnar ögat ...

Tårarna ligger bakom ögonlocken och väntar ... väntar på att få rinna nerför mina kinder ...

Idag var en av alla de dagarna då jag visste att så fort jag kommer ut i bilen och har stängt dörren så kommer tårarna att rinna, rinna som floder ner för mina kinder ... och det kommer göra ont inom mig, så fruktansvärt ont ...

Redan i onsdags när jag var påväg till jobbet så började några tårar rinna ... jag klarar helt enkelt inte av att hålla alla inom mig längre, jag var inte stark nog, inte i onsdags, inte igår, inte idag och absolut inte denna morgonen ...

Har hela dagen kämpat och kämpat för att hålla tårarna inom mig och visa mig stark, fast egentligen inte bara stark utan även glad ... jag måste hålla det där vackra leendet vid liv ... leendet som kväver mina tårkanaler ... för det är bara det där leendet som visar utstrålningen som jag vill att folk ska förknippa mig med ...

Det är svårt, det är jobbigt och det gör ont men jag kämpar ... jag ska klara det här ...

Det är mycket i mitt liv just nu, press från alla håll ... vänner som far illa ... neddragningar ... sparkrav ... folk som hamnar mellan stolarna ... och en massa massa drömmar ... Därutöver skrivkramp och överväldigande inre tomhet ...

Förra veckan fick jag en inspirationsblixt, sprang upp naken mitt i natten och gjorde ett gäng anteckningar på baksidan av kuvert och räkningar ... Det var som att andas igen efter att ha legat under isen i 3,5 år ... en öppning av liv ...

Det handlar om att försöka pressa bort nuet och bygga upp framtidstron igen ... Skapa mig en bubbla som jag kan andas i ...