Jag känner för att lägga mig ned på sängen, skrika, sparka med benen och slå nävarna i madrassen ...
För vissa är ensamheten något positivt. En stund att få skingra sina tankar och lyssna till de röster man annars inte hör ...
Jag, som alltid varit något av en ensamvarg tycker helt plötsligt att ensamheten känns som ett stort tomrum - som något väldigt hotfullt, ett stort svart hål ...
När jag träffade världens underbaraste förbyttes ensamvargen till parhästen. Alla mina angelägenheter delar jag med honom, alla glada stunder, alla problem, ALLT!
Jag lever FÖR min älskade Skalman. Han ÄR mitt liv/min framtid. Han fyller ALLA mina behov. Han fyller HELA mig ... och nu har han lämnat mig åt mitt öde igen :( Timmarna han är borta känns som dagar och dagarna känns som år :( :( :(
Ja, visst är det trevligt att ha lite egen tid ibland :) men jag har inget behov längre av att vara ENSAM ...
För mig är ensamhet numer en rädsla, en gnagande ond känsla ...
Ensamheten är en dag som denna det svåraste som finns :( och det är så starkt sammankopplat med ledsamhet.
Är det på grund av ledsamheten som man känner sig så fruktansvärt ensam eller är det när man känner sig ensam som man blir ledsen ???
Ensamheten äter sig in i mig som en giftig orm, lägger sig som ett ok på mina axlar ...
Mitt i min ensamhet undrar jag om jag skulle kunna göra någonting som kunde hjälpa andra lite mer. Men vad det skulle vara, det kommer jag ju aldrig fram till :S
Vill ju så gärna starta eget, "Steg för steg för ett friskare ..." men ibland, bland alla papper, Excelfiler och möten så kan jag tappa bort elden i min drivkraft att jobba med människor :S och det är då, just då som jag behöver min älskade Skalman som mest ...
På något sätt ska jag lyckas få energi till nästa dag igen ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar