Jag har den sista tiden funderat en hel del om döden ...
Det är underligt det där hur man börjar omvärdera sitt eget liv och sina närstående när döden kommer nära ...
Hur man börjar omvärdera vad som är viktigt i ens liv och prioritera bort det som inte är viktigt!
Hur vill jag att mitt liv ska se ut ??? Hur vill jag att min död ska se ut ???
Jag är en känslig själ...
Jag besitter svagheter som att känna för mycket, längta för mycket, vilja göra det hjärtat brinner för. Kanske gör det en människa svag att känna för mycket ... Att hjärtats röst får för stor plats.
Människan ska anpassa sig i ledet. Inte känna för mycket, inte ifrågasätta och framförallt inte bryta mot normerna ... Vi fortsätter att tvinga in oss i ledet. Vi kompromissar med oss själva på bekostnad av själens längtan.
Dom där starka människorna som klarar att jobba mellan åtta och fem varje dag, rusa hem och hämta ungarna på dagis, laga mat, hinna sova några timmar innan nästa dag tvingar iväg den starka människan till ännu fler anpassningar… Den människan trodde jag att jag var... MEN min kropp klarar inte anpassa sig längre. Jag är en svag människa.
Det finns många svaga människor i vårt kära land i dag. Deras kroppar har sagt ifrån. De får en vit tablett och sjukpension. Jag är en svag människa… med en massa färgade tabletter men ingen sjukpension ...
"Jag gör allt för att bringa ordning i kaos
och allt för att bringa kaos i ordning.
I outtröttlig men tröttsam kamp.
Splittrad men hel.
I skörheten känner jag mig stark.
Styrkan bekräftar min svaghet."
Vill så mycket men kroppen vägrar vara med ...
Jag växte upp som storasyster. Det sägs att vi blir drivande, ansvarstagande människor. Och visst tog jag ansvar, men tog jag ansvar för mig själv ???
Jag var ett "vackert" barn som aldrig kunde leva upp till det vackra … Kände mig instängd i något som inte var jag. Växte upp med en ständig osäkerhet över mitt varande. Min bror skröt om sina ständigt växande muskler och atletiska kropp. Jag krympte lite mer för varje dag. Jag kämpade men inte för muskler utan för att överleva i en hård värld.
Sargad, skinnflådd, skuldfäld.
Jag din syndabock, din smärtas väsen.
Skammens dotter.
Jag ligger på golvet, försöker ta mig upp på fötter, kroppen som värker, öron som tjuter…
Jag kämpar vidare. Längtar efter kärleken. Jag längtar efter att krypa upp i hans famn känna mig trygg och omsluten, lycklig och glad. Men hur ska någon orkar med att finnas där för mig ??? Jag finns inte där för mig själv…
Jag kryper ner under mitt täcke, tycker lite synd om mig själv, men snart är jag uppe på benen igen ...
Mitt i alla smärta är jag lycklig, känner tacksamhet över livet, över mina barn.
Smärtan som sköljer över mig är brutal, jag har inget skydd inga stötdämpare som tar emot... Jag saknar både mod och självtillit. Ekorrhjulet har blivit en del av mitt liv en vana. En dyr sådan. Den kostar både min kropp och själ. Inte för att jag har investerat mycket i den men det är i alla fall en kropp, ett liv, mitt liv.
Däremot har den presterat två goda ting, mina älskade barn... En gåva större än livet, nej förresten de är livet, en del av livet.
Vad skulle hända om vi sköt alla skuldfyllda tankar åt sidan? Skulle vi stå nakna och bränna oss i solen? Eller skulle vi äntligen se den lilla pärlan därinne som blottar sig, så fylld av sitt eget kärleksfulla varande utan vare sig skuld och skam…
Jag är en självständig, oberoende kvinna, med ena foten i frihet med andra foten i bekräftelsens boja… I kvinnlighetens boja… Vi tror att vi är fria men våra tankar är inte ens våra egna, de vaknar till liv när någon bryter mönster och vi ser att vi sitter låsta i gamla beteenden som vi inte ens visste att vi hade.
Jag funderade på min väg i livet, som kvinna av idag, en kvinna med många idéer och funderingar. Hjärnan går på högvarv och min kropp på lågvarv …
Debet och kredit är inte i balans. Vill så mycket men orkar så lite. Vill vara en bra mamma, en bra dotter, en bra medborgare, en bra kvinna, en bra livskamrat, men jag orkar inte ens vara bra för mig själv…
Livet finns inte i dess frånvaro utan i dess närvaro. Livet är inte någon institution där vi alla ska inrättas i led. Livet är en skapelseprocess där vi håller i penslarna. Låt oss måla det i vackra färger. Imorgon är en ny dag!
Med mitt liv just nu är jag relativt nöjd, jag lever och kärleken finns i mitt liv. Jag har en önskan om att fortsätta utvecklas, både yrkesmässigt och privat. Jag kommer att jobba för det. Jag har naturligtvis också drömmar och önskningar för framtiden som jag tänker jobba för att uppfylla. Sedan har jag också drömmar som jag nog väljer att behålla som drömmar. Jag tror att drömmar är bra …
Hur ens död ska se ut, är ju inte något man kan påverka (för det mesta), men såsom de flesta människor så hoppas jag förstås att jag har många, många år kvar av mitt liv. Däremot så vet jag att om vi drabbas av sjukdom eller olycka, så kan man inte påverka det särskilt mycket ... Man väljer inte en dödlig sjukdom och man väljer inte att förolyckas i en olycka man inte kunnat förutse.
Jag hoppas som sagt att jag har många år kvar av lycka, glädje, sorg och allt annat som hör livet till … Har ju funnit kärleken och med honom VILL jag leva LÄNGE …
Ibland blir jag väldigt rädd när jag tänker på döden, dels för att vi inte vet vad som kommer efter den, men också för att den är så väldigt slutgiltig. Det går liksom inte att ta tillbaka eller ändra…
Men ibland känns det som om jag inte alls är rädd, utan bara som om det är en del av livet som man måste acceptera och en tanke man måste försonas med ...
