Ett skepp har lämnat kajen.
Kaptenen låter morgonvinden gripa tag i seglen och skeppet ger sig ut på havet.
Det är ett vackert fartyg som är byggt för långa färder.
Länge betraktar jag det ståtliga skeppet, hennes fladdrande segel och hennes vackra skrov.
Ju längre tiden går, desto mindre blir skeppet.
Till slut syns bara en prick där hav och himmel möts.
Precis när skeppet försvinner vid horisonten hör jag någon vid min sida säga "Nu är hon borta".
Men skeppet är inte borta, det har bara försvunnit ur vår synfält sett.
Skeppet är lika mäktigt och ståtligt, lika mycket på väg mot sin slutgiltiga destination som det var när det lämnade den trygga hamnen.
Det är ur vårt perspektiv skeppet förminskats, inget annat.
För just när vi säger "Nu är hon borta", så finns det andra som ser skeppet komma och som med glada röster ropar "Nu kommer hon"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar