Jag upptäckte nyligen den hemska sanningen …
Det är en konstig känsla att upptäcka att något som jag verkligen älskade plötsligt faller ihop, liksom luften som går ur ballongen som jag själv blåste upp, under så många år ...
Hur säger man farväl för alltid till något man älskar ??? Jag kan säga att jag inte vet.
Orden krånglar in sig i tankar och strupen vägrar låta någonting passera för att där har det bildats en klump ...
Olika farväl gör olika ont. Men farväl för alltid gör alltid ondast.
Det finns någonting i mig som önskar att jag får tillbaka allt, eller kanske inte allt, men jag vill hitta tillbaka till LIVET ...
Jag skulle kunna nöja mig med att sakta sakta komma tillbaka till LIVET, VILL JU LEVA! Känns som att mitt liv stannade vid den punkten mitt huvud tog farväl ...
Jag är inte den som hatar att säga hejdå. Jag är mer rädd för det.
Jag är nog rädd för det definitiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar