Det finns nog ingen bergodalbana i hela världen som ger en så hisnande känsla i maggropen som den som finns på nöjesfältet LIVET.
Söndag går det upp, onsdag bär det utför brant, väldigt brant...
Jag har blivit kallad allt från egoistisk till "en klippa att luta sig mot när det krisar, ängel utan vingar och den ende i världen som går att lita på".
Ändå är jag olycklig.
Jag känner mig tom. Som om det är ett ekande, stort hål i mig som jag inte kan fylla. Jag känner konstant för att gråta och det är en obeskrivlig saknad jag inte kan förklara.
Vad märkligt livet är…
Livet??? Vad fan är det???
Nåt som är så jävla skört, orättvist och helt omöjligt att förutsäga...
Det är denna oförmåga att förutsäga nåt som skapar sån ångest, sån rädsla...
Är livet värt att leva? KLART DET ÄR!!! Det är bara jobbigt just nu!
Jag famlar runt i mörkret och letar efter en lampknapp. Hoppas verkligen att jag snart är framme...
Jag famlar runt i mörkret och letar efter en lampknapp. Hoppas verkligen att jag snart är framme...
En vän är den som lyser upp när hela världen har slocknat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar