Min son ber mig hjälpa honom att ta på sig stövlarna innan han skall gå ut ...
De är jättebesvärliga att ta på och jag måste verkligen göra världens ansträngning för att utföra uppdraget. När äntligen stövlarna sitter på så säger han:
- De sitter på fel fot !
Jag tror inte mina ögon men konstaterar att det är som han säger, stövlarna sitter fel ... Jag drar som en dåre i 3 minuter för att ta av dem och sätter sedan med en superansträngning på dem igen. Då säger "fanskapet":
-Det är inte mina stövlar!
Jag andas djupt och lägger locket på känslorna för att inte skada min älskade son som tittar på mig med fiskblick.
- Okej vi tar av dem då!
Och sätter igång med samma träning som tidigare.
- Varför sa du inte det tidigare? frågar jag när jag är klar.
Sonen svarar då:
- Det är inte mina stövlar, men pappa vill att jag skall ha dem!
Jag börjar gråta och mycket behärskad fast bestämd sätter jag på stövlarna för en tredje gång. Sedan lyfter jag upp honom, sätter på honom jacka, mössa och halsduk och frågar:
- Var är dina vantar?
- Jag la dom i stövlarna ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar