Jag är en känslig själ...
Jag besitter svagheter som att känna för mycket, längta för mycket, vilja göra det hjärtat brinner för. Kanske gör det en människa svag att känna för mycket ... Att hjärtats röst får för stor plats.
Människan ska anpassa sig i ledet. Inte känna för mycket, inte ifrågasätta och framförallt inte bryta mot normerna ...
Dom där starka människorna som klarar att jobba mellan åtta och fem varje dag, rusa hem och hämta ungarna på dagis, laga mat, hinna sova några timmar innan nästa dag tvingar iväg den starka människan till ännu fler anpassningar… Den människan trodde jag att jag var... MEN min kropp klarar inte anpassa sig längre. Jag är en svag människa.
Det finns många svaga människor i vårt kära land i dag. Deras kroppar har sagt ifrån. De får en vit tablett och sjukpension. Jag är en svag människa… med en massa färgade tabletter men ingen sjukpension ...
Vill så mycket men kroppen vägrar vara med ...
Jag växte upp som storasyster. Det sägs att vi blir drivande, ansvarstagande människor. Och visst tog jag ansvar, men tog jag ansvar för mig själv ???
Jag ligger på golvet, försöker ta mig upp på fötter, kroppen som värker, öron som tjuter…
Hur ska någon orkar med att finnas där för mig ??? Jag finns inte där för mig själv…
Jag kryper ner under mitt täcke, tycker lite synd om mig själv, men snart är jag uppe på benen igen ...
Mitt i alla smärta är jag lycklig, känner tacksamhet över livet, över mina barn.
Smärtan som sköljer över mig är brutal, jag har inget skydd inga stötdämpare som tar emot... Jag saknar både mod och självtillit.
Ekorrhjulet har blivit en del av mitt liv en vana. En dyr sådan. Den kostar både min kropp och själ. Inte för att jag har investerat mycket i den men det är i alla fall en kropp, ett liv, mitt liv.
Debet och kredit är inte i balans. Vill så mycket men orkar så lite. Vill vara en bra mamma, en bra dotter, en bra medborgare, en bra kvinna, en bra livskamrat, men jag orkar inte ens vara bra för mig själv…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar